Skitiga händer = lycka

Mina händer är skitiga av olja och allmänt guck. Naglarna har svarta sorgkanter. Men detta är lycka för mig.

Livet är fullt av bekymmer, stress och problem och ibland är det svårt att veta hur jag ska ta mig an dem alla. I vilken ände ska jag börja? Ibland känns det som om jag skulle kunna drunkna i alltihop. Jag finner mig själv i lätt ångest över gårdagens misslyckanden eller i oro över morgondagens problem. Då är jag överallt utom i nuet och inget gör mig särskilt lycklig.

Men när jag åker till banan så bleknar alla bekymmer, stressen och problemen. Vid banan finns bara här och nu. De enda bekymmer jag har är de som är framför näsan på mig. Hur ska jag få fast avgasfjädrarna i motorn innan nästa träningspass börjar? Jag försöker med spetstången, med skruvmejseln, med fjäderkroken, med en annan skruvmejsel och så får jag börja om igen. Och händerna blir svartare och skitigare för varje försök.

Eller så står jag där med en ny motor på karten och undrar hur jag ska få slangklämman på soppaslangen att gå över nippeln på motorn när den sitter på undersidan och det är omöjligt att komma åt med bara två händer. Då behöver man hjälpas åt, samarbeta, lyssna på varandra. Den ena sittande på marken under karten med spetstången i handen och den andra blir ståendes böjd över karten med en skruvmejsel. Så klämmer och skjuter vi på på samma gång. Ett, två, tre, nu…

Det finns helt enkelt inte utrymme för något annat än kartingen, varken gårdagen eller morgondagen. Allting handlar om här och nu, hur vi löser problemen tillsammans eller fixar ett problem innan dess att nästa träningspass börjar. Kartingen kräver min fulla uppmärksamhet och allting blir enkelt. Allt som är är här och nu.

När jag åker från banan är hjärtat fyllt av glädje och stegen känns lätta, oavsett vad besöket på banan inneburit. Det kan ha varit en lång dag med mycket fysisk aktivitet av springande, lyftande och skruvande. Det kan ha varit en tävlingshelg med nerverna på utsidan och stressen vid panikmekande mellan heaten då styrstag och rattstång behöver bytas, eller kanske bakaxeln. Eller så var det bara en kortare kvällsträning.

Väl hemma igen känns gårdagens misslyckanden inte längre så farliga och morgondagens problem känns överkomliga. Jag vet i vilken ände jag ska börja och jag har fyllt mina batterier och är redo att ta tag i vad som än komma skall.

Att komma hem med skitiga händer är själva sinnebilden av lycka för mig. Då vet jag att jag är redo för allt, för livet. Jag vet att jag har en familj att dela mina äventyr med. Där och då är jag lycklig.

Text: Anna Wiik
Foto: Markus Wiik