Kartingmorsa

Jag fick en fråga för ett tag sedan och jag minns inte vad den gällde, men slutklämmen var ”eller vad tycker du som är kartingmorsa?”. Frågeställaren harklade sig hastigt och tillade ”Om det nu är ok att säga kartingmorsa?”. Han menade på att man kanske kan ta illa upp av att bli kallad kartingmorsa.

Jag har funderat en hel del på det där. Jag är en kartingmorsa och det är jag stolt över. Om man tar illa upp av epitetet kartingmorsa kanske det beror på att man känner att man reduceras till en morsa, men det är inte så man ska se det, anser jag. Jag är morsa till en gokartförare. Så därför är jag en kartingmorsa, men det är inte det enda jag är. Jag är gokartförare, mekaniker, teamchef… Jag är också motorklubbsmedlem och funktionär.

Jag såg en intervju med en känd proffsförare som kört många olika motorsporter. Han blev kallad kartingfarsa eftersom han i sammanhanget var just pappa till en gokartförare. Han skrattade och medgav att vid gokartbanan är han bara förarens pappa och det är så folk ser honom där, som vilken annan pappa som helst.

När vi är med teamet på träning eller tävling där Oskar ska köra, ja då är jag först och främst hans mamma, en kartingmorsa. Det är den utövande föraren som allting kretsar kring och det är utifrån honom eller henne man bedömer övriga i närheten.

I och med centreringen kring föraren är det många som är kartingmorsor, kartingfruar, kartingsystrar osv. Men bara för att man är det betyder det inte att man inte kan vara annat också. Vad man är om man är man och inte är kartingfarsa, kartingbrorsa utan är gift med en kartförare vet jag inte riktigt. Jag får nog fråga min man vad han kallar sig när jag kör. Tyvärr är det inte alltför många fruar som kör.

Som sagt är jag en stolt kartingmorsa. Jag har en son som kör gokart och som jag så klart är väldigt stolt över, liksom alla mödrar med barn som ger sig på en så krävande sport bör vara.

Jag hoppas kunna skriva fler blogg-inlägg ur kartingmorsa-perspektivet, men här har ni bakgrunden till att jag kallar mig kartingmorsa och är stolt över det.

Text: Anna Wiik
Foto: Markus Wiik