Grattis på 10-årsdagen

10 år! Mycket har hänt i våra liv på tio år, sedan Oskar kom till världen.

Ett av hans första ord var ”bil”. Det var på den tiden då vi inte hade någon bil själva. Vi stod vid busshållplatsen och väntade på bussen varje gång vi skulle någonstans. Och varje gång pekade han och utropade entusiastiskt ”BIL!” när det passerade en bil på vägen. I en Stockholms-förort passerar ganska många bilar under den tid man står och väntar på bussen så tillslut var vi ganska trötta på att alltid bekräfta ”bil” efter varje utrop. Och bekräftade vi inte så gav han sig inte förrän vi gjorde det.

Tillslut så började vi istället svara ”Ja, en Saab” eller ”Ja, en BMW” när han utropade bil. Fortfarande var han så pass liten att han inte hade särskilt många ord i sitt aktiva ordförråd, det va ”ba” för boll och ”gaga” för anka osv. Det blev då ”Ando” och sedan ”Andio” för Audi och ”Bonabo” för Volvo medan andra bilmärken var lättare att uttala. Det utvecklades och då kunde det bli ”Bonabo paketen” om den parkerade Volvon.

Det dröjde inte länge förrän han kunde alla vanligt förekommande bilmärken, inte bara genom att titta på själva loggan utan på hur bakre skärmen var designad eller hur taket såg ut eller något annat.

I hans värld fanns det i stort sett ingen annan sport än motorsport. Han fick en liten innebandyklubba av grannarna vars barn vuxit ifrån klubban. Han stod i lekparken med klubban och ögonen lyste och han sa till mig: ”Mamma, jag är bra på golf!” och jag svarade ”På innebandy menar du”. Då tittade han på mig och svarade ”Jag ska bli innebandyförare när jag blir stor”.

Han var fortfarande liten när han kom hem från dagmamman på eftermiddagarna och sa att han ville titta på någon tävling. Han ville se Nascar, nej, Formel 1! Nej förresten, Moto GP eller kanske speedway. Nej! Jag vill se Indycar! Fast det slutade kanske med rallycross eller GP2 som det hette då, klassen under Formel 1. Men det var olika olika dagar och det gällde att ha ett race i varje motorsport inspelad på boxen så att man kunde sätta på den sport han för stunden ville se. Då var han nöjd och glad.

Dagmammans son som var kanske strax över 20 på den tiden var stor och stark i barnens beundrande ögon. Enligt Oskar var han ”100 km/h-stark”. Så riktigt stark alltså! Eller ungefär så stark som de flesta unga männen i den åldern är…

Ja ni förstår, det fanns bara en väg framåt, den som ledde oss dit där vi är idag. Grattis till vår numera inte så lilla gokartförare!