Flexibilitet

Jag är en planeringsmänniska. Jag planerar och strukturerar och organiserar. Jag gör checklistor och att göra-listor. Jag vill ha koll på läget. Sådan är jag.

Men sedan kom kartingen in i mitt liv… Kartingen är något helt fantastiskt, men också på sätt och vis oförutsägbart. Det spelar ingen roll hur mycket man planerat, det kan alltid hända något som ställer alla planer på ända. Kartingen har tvingat mig till ett mer flexibelt förhållningssätt.

Det finns så mycket som kan hända när man håller på med karting som det inte riktigt går att planera för. Man tittar på väderprognosen och den säger soligt. Man drar iväg till Skåne för tävling och plötsligt öppnar sig himlen och man står där och är blöt utan regndäck.

Det kan också hända saker på banan, en incident, en missuppfattning mellan två förare eller det börjar regna och föraren snurrar och man är av banan osv. För det mesta är det ingen big deal men ibland kan karten ta skada och kräva reparationer. Det behöver inte vara någons fel och det kan hända både på tävling och på träning. Plötsligt står man där och panikmekar mellan två heat i tävlingen och det där med lunch och att gå på toaletten…, ja, det får man ta en annan gång.

Eller så har man en sprallig förare som dagen före tävling halkar på ICA-golvet och slår i svanskotan så att han knappt kan sitta i karten dagen efter. Eller så fastnar han med tummen i en däcksbarriär när han går track walk så att man på tävlingsmorgonen får uppsöka ambulansen det första man gör för att se efter så att svullnaden bara beror på en stukning och inte är något allvarligare.

Ibland planerar vi att vi ska träna på en särskild bana och så dagen innan hör någon av sig och undrar om vi inte ska hänga på till en annan bana där vi kan träna tillsammans med andra i samma klass. Det är bara att styra om och vända nosen åt ett annat håll.

Sedan kom Coronan in i allas våra liv. Vi planerar att åka och träna, vi packar och gör oss redo. Så hostar någon. Jo, lite ont i halsen har man nog ändå… Då är det bara att kliva ur bilen och gå tillbaka in igen och titta på F1-träningen istället.

Jag har lärt mig massor längs vägen. Ändå envisas jag med att fortsätta att planera och organisera. Skillnaden är att jag nu vet att man måste ta höjd för många olika saker, för väder, för skador, för ekonomiska utgifter, för hälsan, för ändrade eller nya förutsättningar osv. Jag fortsätter att planera men jag är alltid redo att planera om, att tänka om. Det är något som kartingen har lärt mig!

Den flexibiliteten har jag också tagit med mig in i resten av mitt liv, både mitt privata liv och i mitt yrkesliv. Jag har lättare att hantera när det inte blir som det var tänkt och jag är heller inte lika orolig inför förändringar. Jag kan också erkänna att jag faktiskt trivs med och känner mig friare med min nya lite mer flexibla inställning till saker och ting, även om jag tycker om att vara förberedd. Jag är helt enkelt lite mer avslappnad numera och njuter lite mer av allt det jag får vara med om, oavsett om det blev som det var tänkt eller inte.

Tack kartingen för mitt nya mer flexibla liv!

Text: Anna Wiik
Foto: Anna Wiik

PS. Om du läste förra blogginlägget och gillade mina illustrerade pep talks så finns de att köpa på t-shirtar för herr, dam och barn på http://www.hemmabanan.se